Inläggets rubrik

Jag läste en tidning här om dagen.

Jag skakade mitt huvud

långsamt fram och tillbaka

Vad är det egentligen som händer?

Det verkar som att den bild av världen

som jag haft

långsamt spricker.

Jag skulle behöva tala med någon som lyssnade

Men sådana finns det så få av.

Någon som kunde förstå vad vi behöver,

inte vad vi vill ha.

Ordet utförsäkring

börjar tappa sin mening.

Orden tappar mening,

för vi hör dem så ofta.

Orden som heter socialistisk,

solidarisk, välfärd och mångfald

har blivit farliga.

Dessa ord har blivit någonting

som kan liknas vid en hotbild.

Och då måste jag ställa frågan högt för mig själv:

Sedan när blev välfärd farligt?

Men det verkar som att denna hotbild har spridit sig,

infekterat, spridit sig som ett virus.

Ett virus som ger befallningar i sjuka sinnen,

order att förinta hotet.

Socialdemokratiska ungdomar

sådana som jag själv

har mist sina liv för det de tror på.

Slaktade vid massakern på Utöya.

Vad är det då vi behöver?

Behöver vi bli mer aggressiva?

Behöver vi bli bättre på att vara oss?

Behöver vi gå tillbaka till det gamla,

uppfinna nya vägar för att nå våra mål,

eller hitta en slags stabil säkerhet där mitt i mellan?

Vad jag tror vi behöver är en fader för landet

Som Olof Palme var på sin tid

Men

På hans tid var

Sverige ett barn att vara stolt över

För vad jag ser idag är

en välfärd i världsklass

som långsamt knuffas ut

för att ge plats åt den privata sektorn

Jag ser en solidaritet utan dess like

som glöms bort och ersätts av

var mans plånbok för sig själv

Jag ser människor som

tappar hoppet

för den trygghet de haft

plockas bort

och deras rop på hjälp hörs inte

genom försäkringskassans blanketter

Det här är min röst.

Det finns många som den,

men den här är min. 

Och jag hoppas verkligen att 

det finns någon som lyssnar. 

// Magda