// Magda
Jag stod som så många gånger förut och
blickade ned på en hög böcker på en bänk i mitt sovrum. Jag försökte välja ut
vad jag skulle sjunka in i härnäst. Jag kom snabbt fram till att jag inte var
intresserad av någon av dem, och gick istället bort till bokhyllan och öppnade
skåpet under den. Jag brukade sitta ofta och gå igenom gamla, dammiga och
sönderfallna volymer från just det skåpet. Teran kallade dem för "det
Gamla Folkets böcker", just för att det inte finns en levande person idag
som kan läsa dem. De är skrivna på Gelaii, och den sista som kunde tala och
läsa det dog ut med Kailja-orden på 1100-talet.
De var ett mäktigt samfund, Kailjan. De satt instängda i sitt berg och studerade - och skrev nya - magiska böcker. Vissa kunde bara läsas om man gick mot väst, vissa kunde bara öppnas av gravida kvinnor. I en del böcker stod det olika saker beroende på vem som läste dem. En del böcker sades kunna lära läsaren magi, om han skrev ett blodskontrakt med bokens författare, vars själ levde vidare i sidorna.
Jag tog upp en tunn bok, inbunden i sprucket läder, dammet yrde då jag öppnade den. Obegripliga tecken fyllde sidan ända ut i marginalerna. Jag letade alltid efter samband och mönster i Gamla Folkets Böcker, men hade aldrig begripit ett dugg förrän nu. Jag insåg till min stora häpnad att jag kunde uppfatta olika ord och meningar, inte vad de betydde, oh nej, men vart de började och slutade. Texten verkade läsas diagonalt och i en kedja, man börjar alltså inte på en ny rad, utan läser ordet näst intill. Jag studerade sidan länge, länge. Jag började tänka på olika sätt att knäcka koder och dechiffrera språk. Kom ihåg, kom ihåg, tänkte jag. Vad är det vanligaste skrivna ordet? Så vitt jag kunde komma ihåg var det ganska lika mellan 'den/det/de/ett/en'. Jag började genast söka efter sambanden, och ur ingenstans så förstod jag vilket tecken som måste betyda DEN.
Plötsligt kändes det som att golvet började röra sig under mina fötter, en våg av illamående sköljde över mig, och det kändes som om mitt huvud skulle ha fastnat i ett obarmhärtigt hårt åtdraget skruvstäd.
De var ett mäktigt samfund, Kailjan. De satt instängda i sitt berg och studerade - och skrev nya - magiska böcker. Vissa kunde bara läsas om man gick mot väst, vissa kunde bara öppnas av gravida kvinnor. I en del böcker stod det olika saker beroende på vem som läste dem. En del böcker sades kunna lära läsaren magi, om han skrev ett blodskontrakt med bokens författare, vars själ levde vidare i sidorna.
Jag tog upp en tunn bok, inbunden i sprucket läder, dammet yrde då jag öppnade den. Obegripliga tecken fyllde sidan ända ut i marginalerna. Jag letade alltid efter samband och mönster i Gamla Folkets Böcker, men hade aldrig begripit ett dugg förrän nu. Jag insåg till min stora häpnad att jag kunde uppfatta olika ord och meningar, inte vad de betydde, oh nej, men vart de började och slutade. Texten verkade läsas diagonalt och i en kedja, man börjar alltså inte på en ny rad, utan läser ordet näst intill. Jag studerade sidan länge, länge. Jag började tänka på olika sätt att knäcka koder och dechiffrera språk. Kom ihåg, kom ihåg, tänkte jag. Vad är det vanligaste skrivna ordet? Så vitt jag kunde komma ihåg var det ganska lika mellan 'den/det/de/ett/en'. Jag började genast söka efter sambanden, och ur ingenstans så förstod jag vilket tecken som måste betyda DEN.
Plötsligt kändes det som att golvet började röra sig under mina fötter, en våg av illamående sköljde över mig, och det kändes som om mitt huvud skulle ha fastnat i ett obarmhärtigt hårt åtdraget skruvstäd.
Mina händer grep så hårt om boken att lädret
smulades sönder och föll genom mina krampaktigt spända fingrar.
En bild tvingade sig in i mitt huvud, en gren på ett slags träd som jag aldrig sett förut, stammen var blänkande svart och löven lyste av ett silvergrått skimmer. På trädgrenen satt en fågel. Fågeln såg ut precis som en korp, i samma storlek, men denna fågel var knallvit och hade ljust lila ögon. Näbben var lite blåaktig närmast munnen, nästan som barnens läppar brukar bli blåa, när de badar i kalla vattendrag. Fågeln vände sig och på dess rygg fanns ett tecken i klaraste rött, en lite oval cirkel med ett sträck jämns med korpens ryggrad.
Den bredde ut sina vingar och vände huvudet långsamt mot mig, den viskade i en röst som fick min hud att knottras. "Máhráineshuìr. Máhráineshuìratt. Máhraináttár, nashaári." Viskningarna blev starkare, dessa ord upprepades gång på gång, och ljudstyrkan ökade stadigt. Andra röster, lika hemska som den första stämde in i mässandet. Jag försökte slå mina händer om mitt huvud, men kunde inte röra mig. Jag försökte skrika, be Teran och Jaren om hjälp, men jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte blunda, men kunde inte ens blinka. Högre och högre lät det, tills jag förstod att jag var antingen döende eller vansinnig, för någonting så här hemskt kunde inte finnas.
Utan förvarning förenades de nu hundratals rösterna till en, den fortsatte repetera orden. Dånet av rösten sökte resonans i min själ, och vibrerade i en fruktansvärd frekvens som kändes i mitt hjärta, som inte längre kunde slå som vanligt. Bilden i mitt huvud förändrades, och plötsligt stod jag på en klippkant, framför mig fanns ett avgrundsfall, och bortom det höjde sig en till synes ändlös stenhällsvägg. Jag försökte desperat hoppa ner i avgrunden, men klarade inte att böja på knäna, jag kunde inte slappna av nog för att låta mig falla framåt. Detta nya rum förstärkte röstens dån ytterligare, och jag kände blod strömma ut ur min näsa, en varm känsla på halsen sade mig att mina öron också blödde.
Just som jag kände mitt hjärtas sviktande försök till ett sista slag så tystnade rösten. En sådan tystnad har jag aldrig upplevt i mitt liv, hårstråna som skrapade mot min rygg när min kropp darrade lät som en rotborste mot stengolv. Mitt hjärtas desperata slag lät som en slägga slagen mot ett städ. Jag drog ett djupt andetag som verkade fylla hela mig, det lät som full orkan i en storstad.
En bild tvingade sig in i mitt huvud, en gren på ett slags träd som jag aldrig sett förut, stammen var blänkande svart och löven lyste av ett silvergrått skimmer. På trädgrenen satt en fågel. Fågeln såg ut precis som en korp, i samma storlek, men denna fågel var knallvit och hade ljust lila ögon. Näbben var lite blåaktig närmast munnen, nästan som barnens läppar brukar bli blåa, när de badar i kalla vattendrag. Fågeln vände sig och på dess rygg fanns ett tecken i klaraste rött, en lite oval cirkel med ett sträck jämns med korpens ryggrad.
Den bredde ut sina vingar och vände huvudet långsamt mot mig, den viskade i en röst som fick min hud att knottras. "Máhráineshuìr. Máhráineshuìratt. Máhraináttár, nashaári." Viskningarna blev starkare, dessa ord upprepades gång på gång, och ljudstyrkan ökade stadigt. Andra röster, lika hemska som den första stämde in i mässandet. Jag försökte slå mina händer om mitt huvud, men kunde inte röra mig. Jag försökte skrika, be Teran och Jaren om hjälp, men jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte blunda, men kunde inte ens blinka. Högre och högre lät det, tills jag förstod att jag var antingen döende eller vansinnig, för någonting så här hemskt kunde inte finnas.
Utan förvarning förenades de nu hundratals rösterna till en, den fortsatte repetera orden. Dånet av rösten sökte resonans i min själ, och vibrerade i en fruktansvärd frekvens som kändes i mitt hjärta, som inte längre kunde slå som vanligt. Bilden i mitt huvud förändrades, och plötsligt stod jag på en klippkant, framför mig fanns ett avgrundsfall, och bortom det höjde sig en till synes ändlös stenhällsvägg. Jag försökte desperat hoppa ner i avgrunden, men klarade inte att böja på knäna, jag kunde inte slappna av nog för att låta mig falla framåt. Detta nya rum förstärkte röstens dån ytterligare, och jag kände blod strömma ut ur min näsa, en varm känsla på halsen sade mig att mina öron också blödde.
Just som jag kände mitt hjärtas sviktande försök till ett sista slag så tystnade rösten. En sådan tystnad har jag aldrig upplevt i mitt liv, hårstråna som skrapade mot min rygg när min kropp darrade lät som en rotborste mot stengolv. Mitt hjärtas desperata slag lät som en slägga slagen mot ett städ. Jag drog ett djupt andetag som verkade fylla hela mig, det lät som full orkan i en storstad.
Ljuden av min kropp verkade fortplantas tusenfalt genom avgrunden,
och kastades tillbaka mot mig som hånskrattande röster. Jag förstod att jag
inte var ensam här inne. Jag hörde röster prata långt nedanför klippan.
Jag uppfattade bara fragment av konversationen.
Jag uppfattade bara fragment av konversationen.
"Jag önskar ej att bli störd."
"Herre, den är kvar på Prövaren."
"... hand om... obetydligt.."
Sedan bara mumlande röster, en kort stund.
"Låt mig återgå i min vila, och stör mig
inte med obetydligheter!"
"Men, Herre...."
"Men, Herre...."
"Men VAD?!"
"Herre, den överlevde."
Tystnaden slöts sig om mig igen, men endast en
kort stund.
Jag hörde släpande steg, som om någonting som
varit stilla väldigt länge långsamt reste sig upp.
