Inläggets rubrik

Jag läste en tidning här om dagen.

Jag skakade mitt huvud

långsamt fram och tillbaka

Vad är det egentligen som händer?

Det verkar som att den bild av världen

som jag haft

långsamt spricker.

Jag skulle behöva tala med någon som lyssnade

Men sådana finns det så få av.

Någon som kunde förstå vad vi behöver,

inte vad vi vill ha.

Ordet utförsäkring

börjar tappa sin mening.

Orden tappar mening,

för vi hör dem så ofta.

Orden som heter socialistisk,

solidarisk, välfärd och mångfald

har blivit farliga.

Dessa ord har blivit någonting

som kan liknas vid en hotbild.

Och då måste jag ställa frågan högt för mig själv:

Sedan när blev välfärd farligt?

Men det verkar som att denna hotbild har spridit sig,

infekterat, spridit sig som ett virus.

Ett virus som ger befallningar i sjuka sinnen,

order att förinta hotet.

Socialdemokratiska ungdomar

sådana som jag själv

har mist sina liv för det de tror på.

Slaktade vid massakern på Utöya.

Vad är det då vi behöver?

Behöver vi bli mer aggressiva?

Behöver vi bli bättre på att vara oss?

Behöver vi gå tillbaka till det gamla,

uppfinna nya vägar för att nå våra mål,

eller hitta en slags stabil säkerhet där mitt i mellan?

Vad jag tror vi behöver är en fader för landet

Som Olof Palme var på sin tid

Men

På hans tid var

Sverige ett barn att vara stolt över

För vad jag ser idag är

en välfärd i världsklass

som långsamt knuffas ut

för att ge plats åt den privata sektorn

Jag ser en solidaritet utan dess like

som glöms bort och ersätts av

var mans plånbok för sig själv

Jag ser människor som

tappar hoppet

för den trygghet de haft

plockas bort

och deras rop på hjälp hörs inte

genom försäkringskassans blanketter

Det här är min röst.

Det finns många som den,

men den här är min. 

Och jag hoppas verkligen att 

det finns någon som lyssnar. 

// Magda

Terror

Jag och mina föräldrar satt och pratade vid matbordet idag, och vi kom på något sätt in på ämnet våld i hemmet, våld mellan makar.
Visst är det hemska saker, absolut, ingen tvekan. Men samtalsämnet var så här:
När ska man som utomstående gripa in?

Jag har sett ett och annat, till och med i vår lilla by där det inte är meningen att det ska finnas hemska saker. Där man ska vara inlindad i glesbygdens skyddande lilla bubbla, och skaka på huvudet åt nyheterna från storstaden, där det finns så många våldsamma människor.
Men jag har sett saker här också. Återkommande.
Så när griper man in?...

I vissa fall kan det nog vara som i skolan, om man skvallrar till lärarna så blir mobbarna dubbelt så elaka, dubbelt så fysiska, eftersom hämndbegär läggs till den ursprungliga ondskan.

I vissa fall kan det nog vara så att offret till slut blir den starke i förhållandet, som får stå ut så att relationen kan fortsätta. För tydligen så övervinner kärleken blåmärken och brutna ben.

Men när är det okej för oss som står på sidan och ser eländet att yttra oss?
Är det när offret till slut måste söka läkarvård, eftersom att skadorna har blivit för omfattande?
Är det när man ser första blåmärket eller såret, och anar att allting inte står rätt till?
Är det när man ser offrets trasighet i blicken, deras nedbrutenhet?
Eller är det helt enkelt så att vi inte har någonting med det att göra?

Svåra frågor, ja.

Vad tror du?

Jag tror att man kan känna det på sig, helt enkelt, att NU är det dags att säga till. Vare sig det är till offret, till den som slår eller till någon slags myndighet.

Men då kanske det redan är för sent.


// Magda

Väntan

Jag väntar på den dagen

då allt ska kännas annorlunda

Jag väntar på ett ögonblick

av klarhet

visshet

eller förståelse

Jag väntar på ett tecken

eller en signal

en förmåga att

se mönster i vardagen

att se sambandet

mellan ting som inte hänger ihop

Jag väntar på en känsla

En glimt av symmetri

En plats i världen

Ett syfte

En mening

För mig

 

Hello

Jag har bestämt mig för att börja om med bloggandet,
om inte annat för min egen skull.
Det finns ingen röd linje att följa här, inget tema,
utan det kommer att variera från dag till dag
vad jag skriver om.

För att klargöra detta från början:

 - Dessa texter och bilder tillhör mig - Magdalena Nilsson Saulo.
 - Om jag publicerar någonting som inte tillhör mig så kommer jag att skriva det.
 - Dessa åsikter är mina, och blir du förbannad så klaga bäst du vill, men jag - i makten av mig själv och mitt ego - förbehåller mig rätten att radera kommentarer med stötande innehåll.
 - Vill du diskutera? Bra! Gör det! Men var snäll och använd vårdat språk och i alla fall en acceptabel mängd grammatik.
 - Har du frågor? Fråga på!

// Magda