Pesach

Idag vaknade jag av farmors röst som kom svävande från en våning ner. Lämnade sängen med ett skutt som skulle gjort vilken idrottslärare som helst stolt, då jag kom ihåg att jag faktiskt hade planer idag, och att klockan inte var åtta längre.
In på affären, ut från affären och hem till farmor. Lagade en fläskfilégryta som vi ska äta i stugan i veckan. När jag hackade morötter kom farfar in i köket och såg på uppradningen av ingredienserna.
Han tittade på skärbrädan, sen på mig, sen på spisen och sade:"Jag har ju en bit suovas...".

Sen på Preem och tanka bilen med mor, när hon slutade jobbet. Hem, laga mat, äta mat. Gräva fram en väska ute i bodan, börja packa.
Ut och plocka påskris och pynta det.

Åker i morgon kväll till stugan, och blir där till nästa lördag. Troligtvis. Kanske. Det är det som är planen i alla fall. Kanske försöker jag skriva ett kort inlägg då och då, om jag har någon mottagning, och om jag känner att jag kan offra en bit av telefonbatteriet.

Påskris 1 - Björkkvistar dekorerade med färgglada fjädrar.
Påskris 2 - Extrem brist på Ica-kassar.
Påskris 3 - Äggstekt ris?


// Magda

Smakprov

Ljudet av en dörr som stängdes väckte mig. Mitt huvud kändes tungt och jag var törstig. Min första tanke var att Alex hade gått någonstans, men efter en sekund insåg jag att jag kunde känna hans värme, höra hans tunga andetag. Jag stelnade till och började skanna rummet. Jag hörde ingen rörelse, hörde inga fotsteg. Jag låg blick stilla och höll andan i en minut, jag kände någonting annat nu, en slags vibration i luften. Mitt hjärta började hamra ursinnigt, pumpade adrenalinet snabbt ut i min kropp och på mindre än en sekund var jag uppe ur sängen. Jag vände mig mot spegelväggen med spända muskler och ansiktet förvridet av ilska.

”Hur hittade ni mig?” Frågade jag min spegelbild. Mitt spegel-jag började hånflina och dragen förvrängdes groteskt. Ögonvitorna blev svarta, och ögonen ljust lavendelgråa. Mungiporna drogs upp i ett vasst grin och blottade svarta tänder.
”Vi är alltid med dig, Victoris” svarade den hemska varelsen. Rösten var hemskare än jag kommit ihåg den, den var väsande, klar och i två stämmor samtidigt. Bas och sopran i en skräckinjagande kombination.
”Jag går inte under det namnet längre” svarade jag föraktfullt.

”Men det är så vi känner dig, det är så vi hittar dig” varelsen började skratta.

”Försvinn från mitt liv, vi är klara. Ni fick allt ni ville ha, ni fick allting jag lovade er och mer därtill.”

”Men vi är kvar, allihop.” Varelsens grin blev bredare och en väsning av fasa undslapp mig.

”Allihopa?” min röst var inte mer än en viskning. Jag försökte samla mig, jag väntade en stund tills jag var säker på att min röst var stabilare. ”Vad vill ni ha?” Varelsen skrattade ännu högre, jag tittade skrämt mot Alex, men han sov fortfarande djupt.

”Vi vill ha tid såklart. Det har gått tusen år sedan sista gången någon släppte över oss, och vi vill passa på att njuta.” Min hjärna arbetade snabbt.

”Familjerna i Egypten?” Varelsens ansiktsuttryck förändrades snabbt. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var skuldkänslor.

”Det var en olyckshändelse!” Väste den till svar. ”Det är våra allra yngsta, dom kan inte kontrollera sig lika bra som oss andra. Jag ber om ursäkt å deras vägnar, Victoris.”
”Jag vill inte höra det namnet sade jag!” Jag tänkte efter en stund. ”Jag vill ha ditt ord på ditt egna liv att det inte blir några fler dödsfall.” sade jag bestämt. Jag tog fram den lilla fickkniven jag införskaffat. ”Och om ni inte lyder kommer det att bli med ditt liv du betalar. Glöm inte att jag kan hitta er också. Ta bara det ni behöver och ingenting annat.” Jag fällde ut kniven och tryckte spetsen mot min fingertopp, en mörk droppe trängde fram. ”Glöm inte att ni fortfarande går under mitt kommando.” Jag ritade en cirkel och ett sträck i blod på min vänstra handrygg. ”Ni får två år. Inte en minut till.” Varelsen gav mig sin skräckinjagade version av ett leende och lade genast sin hand mot glaset. Jag lade min hand mot den och mumlade ett svagt ’Nahaash panthrûm’. Glaset böljade och märket jag nyss ritat på min hand satt inbränt på varelsens handflata. Den bugade och plötsligt såg jag bara mig själv i spegeln.

Ett stycke från det jag skriver på,
som jag hoppas ska bli långt nog att kallas bok.
Om jag fortsätter skriva i samma takt
så väntas den vara klar om ungefär 163 år. 





// Magda

Jarre

I kväll sitter jag i en stuga
någonstans ute i skogen
Månen lyser upp den annars
så kolsvarta natten
Det är en sak man inte riktigt
kan förstå
om man inte sett det;
Hur mörkt det faktiskt blir
och hur starkt månen kan lysa

Farmor pratar med sin syster
i telefon
Systern befinner sig endast
sex mil borta
Men det skulle lika gärna
kunna vara en evighet
Ett ljusår
Kanske två

Dagarna här består av
vedhuggning, snöskottning, eldning
Hugg med yxa genom den
metertjocka isen
För vatten
Eld
för ljus och värme

Jag kallar det att
komma hem
till evigheten
att komma hit
Till denna plats
där mina förfäder fötts
växt upp och dött
Till detta land
som en gång
ska bli mitt

Jag pratar med fåglarna
det gör jag alltid
Men här uppe så lyssnar de
De tittar på mig
med undrande blick
där de sitter
ett par meter ifrån mig

Jag följer spåren efter haren
ser att räven gjort detsamma
Räven hoppar skrämt in i skogen
när vi kommer
Jag ber om ursäkt

Här hemma i evigheten
lägger sig ett underligt lugn
över mina sinnen
Huvudvärken släpper
stressen klipps av
och jag kommer ihåg
min barndoms oskyldighet

Här finner jag vila
I skuggan av fjället
Fjället jag härstammar från
Där jag en gång
ska gå genom skogen
tillsammans med de mina

Mitt blod,
mitt arv. 

// Magda

Ett gäng bra bloggar

Tänkte rekommendera en riktigt bra blogg i förra inläggets slut, men kom på att jag skulle ge er något bättre!

Ett blogginlägg med bloggar! Flera bloggar! Länkar till bloggar på bloggsidor i ett blogginlägg i en blogg. På en bloggsida. Eller hur det nu var, vise versa och så vidare.

Hur man än ser på det så har ordet 'blogg' tappat all mening.

En dag till: endagtill.blogg.se

Bittra Bob: bobcircus.blogg.se

Från min synvinkel: franminsynvinkel.blogspot.se

// Magda

En tisdagskväll

Sitter vid min dator och målar naglarna i en knalligt orange nyans, ni vet, på grund av någon slags anledning som eventuellt inte existerar. Jag tycker inte om nagellack. Alls. Men man måste ju göra någonting. Tydligen.

Jag har tänkt försöka börja om med detta förbannade bloggandet igen.
Jag tycker ju om att skriva, så en blogg borde ju inte vara så svår att hålla efter. Kanske.

Jag vet ju att jag har minst två trogna läsare, det vill säga jag har två stycken som går in och läser om jag säger åt dem att göra det. Bara det är ju anledning nog att skriva.

För att hjälpa mig själv på traven så har jag polckat (ja kära dator, jag ser att jag skriver fel) *plockat fram en gammal dagbok från en cirka sjuttonårig Magda (nejnej dator, inga röda streck här, det är mitt namn), slitit ut de åtta sidorna jag lyckades plita ner under ett helt år och tänker bära runt den, för att kunna skriva ner alla de mer eller mindre briljanta tankarna jag får ett par-tre gånger om dagen.

Expect greatness from here on out!

// Magda (med rött streck under)