Smakprov

Ljudet av en dörr som stängdes väckte mig. Mitt huvud kändes tungt och jag var törstig. Min första tanke var att Alex hade gått någonstans, men efter en sekund insåg jag att jag kunde känna hans värme, höra hans tunga andetag. Jag stelnade till och började skanna rummet. Jag hörde ingen rörelse, hörde inga fotsteg. Jag låg blick stilla och höll andan i en minut, jag kände någonting annat nu, en slags vibration i luften. Mitt hjärta började hamra ursinnigt, pumpade adrenalinet snabbt ut i min kropp och på mindre än en sekund var jag uppe ur sängen. Jag vände mig mot spegelväggen med spända muskler och ansiktet förvridet av ilska.

”Hur hittade ni mig?” Frågade jag min spegelbild. Mitt spegel-jag började hånflina och dragen förvrängdes groteskt. Ögonvitorna blev svarta, och ögonen ljust lavendelgråa. Mungiporna drogs upp i ett vasst grin och blottade svarta tänder.
”Vi är alltid med dig, Victoris” svarade den hemska varelsen. Rösten var hemskare än jag kommit ihåg den, den var väsande, klar och i två stämmor samtidigt. Bas och sopran i en skräckinjagande kombination.
”Jag går inte under det namnet längre” svarade jag föraktfullt.

”Men det är så vi känner dig, det är så vi hittar dig” varelsen började skratta.

”Försvinn från mitt liv, vi är klara. Ni fick allt ni ville ha, ni fick allting jag lovade er och mer därtill.”

”Men vi är kvar, allihop.” Varelsens grin blev bredare och en väsning av fasa undslapp mig.

”Allihopa?” min röst var inte mer än en viskning. Jag försökte samla mig, jag väntade en stund tills jag var säker på att min röst var stabilare. ”Vad vill ni ha?” Varelsen skrattade ännu högre, jag tittade skrämt mot Alex, men han sov fortfarande djupt.

”Vi vill ha tid såklart. Det har gått tusen år sedan sista gången någon släppte över oss, och vi vill passa på att njuta.” Min hjärna arbetade snabbt.

”Familjerna i Egypten?” Varelsens ansiktsuttryck förändrades snabbt. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var skuldkänslor.

”Det var en olyckshändelse!” Väste den till svar. ”Det är våra allra yngsta, dom kan inte kontrollera sig lika bra som oss andra. Jag ber om ursäkt å deras vägnar, Victoris.”
”Jag vill inte höra det namnet sade jag!” Jag tänkte efter en stund. ”Jag vill ha ditt ord på ditt egna liv att det inte blir några fler dödsfall.” sade jag bestämt. Jag tog fram den lilla fickkniven jag införskaffat. ”Och om ni inte lyder kommer det att bli med ditt liv du betalar. Glöm inte att jag kan hitta er också. Ta bara det ni behöver och ingenting annat.” Jag fällde ut kniven och tryckte spetsen mot min fingertopp, en mörk droppe trängde fram. ”Glöm inte att ni fortfarande går under mitt kommando.” Jag ritade en cirkel och ett sträck i blod på min vänstra handrygg. ”Ni får två år. Inte en minut till.” Varelsen gav mig sin skräckinjagade version av ett leende och lade genast sin hand mot glaset. Jag lade min hand mot den och mumlade ett svagt ’Nahaash panthrûm’. Glaset böljade och märket jag nyss ritat på min hand satt inbränt på varelsens handflata. Den bugade och plötsligt såg jag bara mig själv i spegeln.

Ett stycke från det jag skriver på,
som jag hoppas ska bli långt nog att kallas bok.
Om jag fortsätter skriva i samma takt
så väntas den vara klar om ungefär 163 år. 





// Magda