16 september 2013
Den andra
Tiden är inte i våra händer.
Tiden rusar ett ojämnt maraton,
den saktar av i timmeslånga sekunder
och eskalerar i år som känns som minuter.
Hösten har brutit sig in i världen nu,
i en blixt av gult och rött,
så som den gjorde förra året,
och som den gjorde för tusen år sedan.
Snart kommer himlen rasande ner,
i små vita bitar.
Vattnet blir hårt och marken blir mjuk, kall.
Ditt leende spricker upp,
som solen genom molnen.
Ännu ett år har kommit och gått.
Den första
Har du någonsin sett på en människa
och hatat?
Inte ens en anledning,
bara illvilja,
en instinkt som skriker NEJ,
innan ni ens nått ögonkontakt?
Har du någonsin sett på en människa
och ryggat?
Inte ens en eftertanke,
bara motvilja
och en dom,
innan ni ens talat med varandra?
Har du någonsin sett på en människa
och älskat?
Inte ens en anledning,
bara glädje,
en ömsesidig respekt,
välvilja,
utan baktanke?
Har du någonsin sett dig i spegeln
och sett en människa?
och hatat?
Inte ens en anledning,
bara illvilja,
en instinkt som skriker NEJ,
innan ni ens nått ögonkontakt?
Har du någonsin sett på en människa
och ryggat?
Inte ens en eftertanke,
bara motvilja
och en dom,
innan ni ens talat med varandra?
Har du någonsin sett på en människa
och älskat?
Inte ens en anledning,
bara glädje,
en ömsesidig respekt,
välvilja,
utan baktanke?
Har du någonsin sett dig i spegeln
och sett en människa?
8 maj 2013
Here comes...
Jag bestämde mig för att fota lite mitt i natten. Jag tog 50 bilder, men i vanlig ordning så var det bara två stackare som klarade sig genom granskningen.
Här är en version av den ena: (klicka på den... gör det.)
Till min goda vän, den där spellistan jag pratade om, den innehåller många låtar, men de här två är de enda som skulle behöva finnas med:
http://www.youtube.com/watch?v=5ZIODI3yhfw
http://www.youtube.com/watch?v=3s7a-gFX5xM
Jag började skriva med ett syfte, men verkade tappa bort tankegången jag hade någonstans. Kanske nästa gång!
// Magda
7 maj 2013
Jag vill inte vilja gömma mig.
Nu för tiden går det knappt en dag utan att någon frågar mig vad jag gör nu, och/eller vad jag ska göra senare.
Det känns lite som när man var i sjuårsåldern och fick frågan "Vad vill du bli när du blir stor?". Men nu är det snarare "ÅH HERREGUD VAD SKA DU GÖRA MED DITT LIV?!" De har panik, och jag känner mig likgiltig.
Mitt liv är det som händer precis just nu.
När jag sitter här vid min dator.
När jag går och lägger mig på kvällen/morgonen/mitt på dagen.
När jag vaknar vissa dagar och överväger att kväva mig själv med kudden, hellre än att kliva upp och möta världen och samhället, och dess förväntningar på mig, ännu en gång.
Men jag har insett att ingenting av det betyder någonting.
Inte i min värld.
Jag må vara en fjantig romantiker, en simpel visionär, en hopplös dramatiker och har nog en orealistisk syn på världen och människorna som den innehåller.
Men i min värld, där kan en sådan simpel sak som ett samtal mellan två vänner vara så vackert att jag blir illamående.
En intensiv diskussion som leder till bråk, mellan två människor som älskar varandra, är vissa dagar mer än jag kan tåla.
Människans stupida försök till att finna mening i saker andra säger och gör är vissa dagar skrattretande, och vissa dagar sorgliga.
Jag har nog helt enkelt inte nog förstånd, eller kanske för mycket förstånd. För jag kan inte leva i en värld där pengar betyder allting. Jag kan inte det.
För mig spelar det ingen roll, för i min tidigare nämnda värld, där finns inte begrepp som pengar. Makt, heder, stolthet och fördom är flyktiga, och har ingen inverkan på våra liv. Vi tänker på välmående för andra först, och klär våra avsikter i ord som vänskap, kärlek och respekt.
Vi hjälper dem som behöver det, och vi gör inte saker för att vi tror att det är rätt. Vi pratar om saker som vi upplever dåliga, och vi löser problemen tillsammans, och ingen blir någonsin lämnad utanför.
Ingen behöver vara rädd för att gå till skolan, och ingen behöver vara rädd för att gå hem.
Där finns ingenting man inte vågar säga, alla vågar fråga, och aldrig någonsin så ska en människa plågas av utanförskap på det sättet som så många gör i er värld.
Ta det från någon som grät innan varje skoldag i sex års tid, er värld är en hemsk värld. Men den behöver inte vara det. Vi har nog bara glömt vad som är viktigt.
Människorna i våra liv är det som spelar roll.
Skit i resten.
Men när jag försöker få fram denna vision så får jag en klapp på huvudet och en blick som säger "Lilla vän, låt nu oss vuxna sköta detta, vi som vet." Och sedan den tröstande meningen: "Ta nu för fan och skärp dig och börja tjäna pengar".
Så det är nog inte så underligt att jag skapar mig en egen värld.
Och dit tänker jag åka nu.
// Magda
Det känns lite som när man var i sjuårsåldern och fick frågan "Vad vill du bli när du blir stor?". Men nu är det snarare "ÅH HERREGUD VAD SKA DU GÖRA MED DITT LIV?!" De har panik, och jag känner mig likgiltig.
Mitt liv är det som händer precis just nu.
När jag sitter här vid min dator.
När jag går och lägger mig på kvällen/morgonen/mitt på dagen.
När jag vaknar vissa dagar och överväger att kväva mig själv med kudden, hellre än att kliva upp och möta världen och samhället, och dess förväntningar på mig, ännu en gång.
Men jag har insett att ingenting av det betyder någonting.
Inte i min värld.
Jag må vara en fjantig romantiker, en simpel visionär, en hopplös dramatiker och har nog en orealistisk syn på världen och människorna som den innehåller.
Men i min värld, där kan en sådan simpel sak som ett samtal mellan två vänner vara så vackert att jag blir illamående.
En intensiv diskussion som leder till bråk, mellan två människor som älskar varandra, är vissa dagar mer än jag kan tåla.
Människans stupida försök till att finna mening i saker andra säger och gör är vissa dagar skrattretande, och vissa dagar sorgliga.
Jag har nog helt enkelt inte nog förstånd, eller kanske för mycket förstånd. För jag kan inte leva i en värld där pengar betyder allting. Jag kan inte det.
För mig spelar det ingen roll, för i min tidigare nämnda värld, där finns inte begrepp som pengar. Makt, heder, stolthet och fördom är flyktiga, och har ingen inverkan på våra liv. Vi tänker på välmående för andra först, och klär våra avsikter i ord som vänskap, kärlek och respekt.
Vi hjälper dem som behöver det, och vi gör inte saker för att vi tror att det är rätt. Vi pratar om saker som vi upplever dåliga, och vi löser problemen tillsammans, och ingen blir någonsin lämnad utanför.
Ingen behöver vara rädd för att gå till skolan, och ingen behöver vara rädd för att gå hem.
Där finns ingenting man inte vågar säga, alla vågar fråga, och aldrig någonsin så ska en människa plågas av utanförskap på det sättet som så många gör i er värld.
Ta det från någon som grät innan varje skoldag i sex års tid, er värld är en hemsk värld. Men den behöver inte vara det. Vi har nog bara glömt vad som är viktigt.
Människorna i våra liv är det som spelar roll.
Skit i resten.
Men när jag försöker få fram denna vision så får jag en klapp på huvudet och en blick som säger "Lilla vän, låt nu oss vuxna sköta detta, vi som vet." Och sedan den tröstande meningen: "Ta nu för fan och skärp dig och börja tjäna pengar".
Så det är nog inte så underligt att jag skapar mig en egen värld.
Och dit tänker jag åka nu.
// Magda
28 april 2013
Smakprov #2
Jag har börjat skriva den andra delen av boken jag skriver på, och tänkte helt enkelt dela med mig. Tycker ni någonting så skriv det mer än gärna! Kritik eftersökes.
// Magda
// Magda
Jag stod som så många gånger förut och
blickade ned på en hög böcker på en bänk i mitt sovrum. Jag försökte välja ut
vad jag skulle sjunka in i härnäst. Jag kom snabbt fram till att jag inte var
intresserad av någon av dem, och gick istället bort till bokhyllan och öppnade
skåpet under den. Jag brukade sitta ofta och gå igenom gamla, dammiga och
sönderfallna volymer från just det skåpet. Teran kallade dem för "det
Gamla Folkets böcker", just för att det inte finns en levande person idag
som kan läsa dem. De är skrivna på Gelaii, och den sista som kunde tala och
läsa det dog ut med Kailja-orden på 1100-talet.
De var ett mäktigt samfund, Kailjan. De satt instängda i sitt berg och studerade - och skrev nya - magiska böcker. Vissa kunde bara läsas om man gick mot väst, vissa kunde bara öppnas av gravida kvinnor. I en del böcker stod det olika saker beroende på vem som läste dem. En del böcker sades kunna lära läsaren magi, om han skrev ett blodskontrakt med bokens författare, vars själ levde vidare i sidorna.
Jag tog upp en tunn bok, inbunden i sprucket läder, dammet yrde då jag öppnade den. Obegripliga tecken fyllde sidan ända ut i marginalerna. Jag letade alltid efter samband och mönster i Gamla Folkets Böcker, men hade aldrig begripit ett dugg förrän nu. Jag insåg till min stora häpnad att jag kunde uppfatta olika ord och meningar, inte vad de betydde, oh nej, men vart de började och slutade. Texten verkade läsas diagonalt och i en kedja, man börjar alltså inte på en ny rad, utan läser ordet näst intill. Jag studerade sidan länge, länge. Jag började tänka på olika sätt att knäcka koder och dechiffrera språk. Kom ihåg, kom ihåg, tänkte jag. Vad är det vanligaste skrivna ordet? Så vitt jag kunde komma ihåg var det ganska lika mellan 'den/det/de/ett/en'. Jag började genast söka efter sambanden, och ur ingenstans så förstod jag vilket tecken som måste betyda DEN.
Plötsligt kändes det som att golvet började röra sig under mina fötter, en våg av illamående sköljde över mig, och det kändes som om mitt huvud skulle ha fastnat i ett obarmhärtigt hårt åtdraget skruvstäd.
De var ett mäktigt samfund, Kailjan. De satt instängda i sitt berg och studerade - och skrev nya - magiska böcker. Vissa kunde bara läsas om man gick mot väst, vissa kunde bara öppnas av gravida kvinnor. I en del böcker stod det olika saker beroende på vem som läste dem. En del böcker sades kunna lära läsaren magi, om han skrev ett blodskontrakt med bokens författare, vars själ levde vidare i sidorna.
Jag tog upp en tunn bok, inbunden i sprucket läder, dammet yrde då jag öppnade den. Obegripliga tecken fyllde sidan ända ut i marginalerna. Jag letade alltid efter samband och mönster i Gamla Folkets Böcker, men hade aldrig begripit ett dugg förrän nu. Jag insåg till min stora häpnad att jag kunde uppfatta olika ord och meningar, inte vad de betydde, oh nej, men vart de började och slutade. Texten verkade läsas diagonalt och i en kedja, man börjar alltså inte på en ny rad, utan läser ordet näst intill. Jag studerade sidan länge, länge. Jag började tänka på olika sätt att knäcka koder och dechiffrera språk. Kom ihåg, kom ihåg, tänkte jag. Vad är det vanligaste skrivna ordet? Så vitt jag kunde komma ihåg var det ganska lika mellan 'den/det/de/ett/en'. Jag började genast söka efter sambanden, och ur ingenstans så förstod jag vilket tecken som måste betyda DEN.
Plötsligt kändes det som att golvet började röra sig under mina fötter, en våg av illamående sköljde över mig, och det kändes som om mitt huvud skulle ha fastnat i ett obarmhärtigt hårt åtdraget skruvstäd.
Mina händer grep så hårt om boken att lädret
smulades sönder och föll genom mina krampaktigt spända fingrar.
En bild tvingade sig in i mitt huvud, en gren på ett slags träd som jag aldrig sett förut, stammen var blänkande svart och löven lyste av ett silvergrått skimmer. På trädgrenen satt en fågel. Fågeln såg ut precis som en korp, i samma storlek, men denna fågel var knallvit och hade ljust lila ögon. Näbben var lite blåaktig närmast munnen, nästan som barnens läppar brukar bli blåa, när de badar i kalla vattendrag. Fågeln vände sig och på dess rygg fanns ett tecken i klaraste rött, en lite oval cirkel med ett sträck jämns med korpens ryggrad.
Den bredde ut sina vingar och vände huvudet långsamt mot mig, den viskade i en röst som fick min hud att knottras. "Máhráineshuìr. Máhráineshuìratt. Máhraináttár, nashaári." Viskningarna blev starkare, dessa ord upprepades gång på gång, och ljudstyrkan ökade stadigt. Andra röster, lika hemska som den första stämde in i mässandet. Jag försökte slå mina händer om mitt huvud, men kunde inte röra mig. Jag försökte skrika, be Teran och Jaren om hjälp, men jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte blunda, men kunde inte ens blinka. Högre och högre lät det, tills jag förstod att jag var antingen döende eller vansinnig, för någonting så här hemskt kunde inte finnas.
Utan förvarning förenades de nu hundratals rösterna till en, den fortsatte repetera orden. Dånet av rösten sökte resonans i min själ, och vibrerade i en fruktansvärd frekvens som kändes i mitt hjärta, som inte längre kunde slå som vanligt. Bilden i mitt huvud förändrades, och plötsligt stod jag på en klippkant, framför mig fanns ett avgrundsfall, och bortom det höjde sig en till synes ändlös stenhällsvägg. Jag försökte desperat hoppa ner i avgrunden, men klarade inte att böja på knäna, jag kunde inte slappna av nog för att låta mig falla framåt. Detta nya rum förstärkte röstens dån ytterligare, och jag kände blod strömma ut ur min näsa, en varm känsla på halsen sade mig att mina öron också blödde.
Just som jag kände mitt hjärtas sviktande försök till ett sista slag så tystnade rösten. En sådan tystnad har jag aldrig upplevt i mitt liv, hårstråna som skrapade mot min rygg när min kropp darrade lät som en rotborste mot stengolv. Mitt hjärtas desperata slag lät som en slägga slagen mot ett städ. Jag drog ett djupt andetag som verkade fylla hela mig, det lät som full orkan i en storstad.
En bild tvingade sig in i mitt huvud, en gren på ett slags träd som jag aldrig sett förut, stammen var blänkande svart och löven lyste av ett silvergrått skimmer. På trädgrenen satt en fågel. Fågeln såg ut precis som en korp, i samma storlek, men denna fågel var knallvit och hade ljust lila ögon. Näbben var lite blåaktig närmast munnen, nästan som barnens läppar brukar bli blåa, när de badar i kalla vattendrag. Fågeln vände sig och på dess rygg fanns ett tecken i klaraste rött, en lite oval cirkel med ett sträck jämns med korpens ryggrad.
Den bredde ut sina vingar och vände huvudet långsamt mot mig, den viskade i en röst som fick min hud att knottras. "Máhráineshuìr. Máhráineshuìratt. Máhraináttár, nashaári." Viskningarna blev starkare, dessa ord upprepades gång på gång, och ljudstyrkan ökade stadigt. Andra röster, lika hemska som den första stämde in i mässandet. Jag försökte slå mina händer om mitt huvud, men kunde inte röra mig. Jag försökte skrika, be Teran och Jaren om hjälp, men jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte blunda, men kunde inte ens blinka. Högre och högre lät det, tills jag förstod att jag var antingen döende eller vansinnig, för någonting så här hemskt kunde inte finnas.
Utan förvarning förenades de nu hundratals rösterna till en, den fortsatte repetera orden. Dånet av rösten sökte resonans i min själ, och vibrerade i en fruktansvärd frekvens som kändes i mitt hjärta, som inte längre kunde slå som vanligt. Bilden i mitt huvud förändrades, och plötsligt stod jag på en klippkant, framför mig fanns ett avgrundsfall, och bortom det höjde sig en till synes ändlös stenhällsvägg. Jag försökte desperat hoppa ner i avgrunden, men klarade inte att böja på knäna, jag kunde inte slappna av nog för att låta mig falla framåt. Detta nya rum förstärkte röstens dån ytterligare, och jag kände blod strömma ut ur min näsa, en varm känsla på halsen sade mig att mina öron också blödde.
Just som jag kände mitt hjärtas sviktande försök till ett sista slag så tystnade rösten. En sådan tystnad har jag aldrig upplevt i mitt liv, hårstråna som skrapade mot min rygg när min kropp darrade lät som en rotborste mot stengolv. Mitt hjärtas desperata slag lät som en slägga slagen mot ett städ. Jag drog ett djupt andetag som verkade fylla hela mig, det lät som full orkan i en storstad.
Ljuden av min kropp verkade fortplantas tusenfalt genom avgrunden,
och kastades tillbaka mot mig som hånskrattande röster. Jag förstod att jag
inte var ensam här inne. Jag hörde röster prata långt nedanför klippan.
Jag uppfattade bara fragment av konversationen.
Jag uppfattade bara fragment av konversationen.
"Jag önskar ej att bli störd."
"Herre, den är kvar på Prövaren."
"... hand om... obetydligt.."
Sedan bara mumlande röster, en kort stund.
"Låt mig återgå i min vila, och stör mig
inte med obetydligheter!"
"Men, Herre...."
"Men, Herre...."
"Men VAD?!"
"Herre, den överlevde."
Tystnaden slöts sig om mig igen, men endast en
kort stund.
Jag hörde släpande steg, som om någonting som
varit stilla väldigt länge långsamt reste sig upp.
11 april 2013
Skumt porträtt
Foto & redgering: Jag
På bild: Sofi - http://franminsynvinkel.blogspot.se
Mitt grafikkort krashade när jag pillade på denna i Photoshop.
Bådar inte gott.
// Magda
Fråga
Har härmat min goda vän Skrället's Blogg och skaffat en Ask.fm-profil, det är typ en sida där du eller ni eller den/det kan ställa frågor, och jag kan svara på dem. Japp, så enkelt är det. Så känner ni för att göra det så gör det.
Här: Ask.fm/Makktha
// Magda
Här: Ask.fm/Makktha
// Magda
7 april 2013
Påskveckan, abborrar, hemkomst
Istället för att dela med mig av en långrandig semi-poetisk utläggning om hur fin skogen är, hur vackert det är i fjällen och så vidare, så tänkte jag presentera en lista med saker jag har upptäckt under dessa dagar jag inte har skrivit någonting.
1. Rinnande vatten är trevligt
2. Man ska inte under några omständigheter tro att man kan gå till utedasset utan ficklampa i för stora foppatofflor klockan ett på natten
3. Om det är 15 grader eller under i stugan när man vaknar så är det bara att kliva upp och elda, för nästa gång man vaknar kommer det att vara ännu jävla kallare
4. Om det är -15 grader eller mindre utomhus är det behagligare att hålla sig än att gå på dasset
5. I stugan kan man höra en annalkande skoter på minst 2 kilometers håll
6. Min tremänning (ca 2 år gammal) kan höra skillnaden på olika skotrar på udden och vet vem de tillhör
7. Ingenting låter högre än sex stycken barn som leker restaurang (möjligen med undantag av ett lyftande jetplan, en Motörheadspelning eller Tommys skoter)
8. Det är en nödvändighet att kasta sig mot fönstret om man tror sig höra en bil
9. Information är makt
10. Det är nödvändigt att lyssna på nyheterna på radion, plus höra Ekot 12-25 gången per dag, och ändå dra igång elverket för att se på Nyheterna på tv:n klockan 18, 20 och 22.00
11. Det är okej att fuska när man lägger patiens (om ingen ser det)
12. Man kan bara spela Yatzy 3 omgångar på raken. Inte mer.
13. Man ska spela så många omgångar Poängpoker det behövs tills Farfar har vunnit
14. Man ska inte ge Farmor råd eller konstruktiv kritik när man spelar Yatzy
15. Man ska inte ta ner faster Anna från väggen
16. Man ska aldrig tro att man packade nog mycket snus
17. Ifrågasätt allting, alltid
18. Var säker på att när din 8-årige kusin lyckas uppfatta ett ord i ett Simpsons-avnsitt, och frågar dig vad det betyder, så är det 'Crotch'...
19. Var säker på att när du berättar för din 8-årige kusin att 'crotch' betyder skrev, så måste du också förklara vad det är...
20. Jag kan använda torktumlaren som nattlampa
// Magda
1. Rinnande vatten är trevligt
2. Man ska inte under några omständigheter tro att man kan gå till utedasset utan ficklampa i för stora foppatofflor klockan ett på natten
3. Om det är 15 grader eller under i stugan när man vaknar så är det bara att kliva upp och elda, för nästa gång man vaknar kommer det att vara ännu jävla kallare
4. Om det är -15 grader eller mindre utomhus är det behagligare att hålla sig än att gå på dasset
5. I stugan kan man höra en annalkande skoter på minst 2 kilometers håll
6. Min tremänning (ca 2 år gammal) kan höra skillnaden på olika skotrar på udden och vet vem de tillhör
7. Ingenting låter högre än sex stycken barn som leker restaurang (möjligen med undantag av ett lyftande jetplan, en Motörheadspelning eller Tommys skoter)
8. Det är en nödvändighet att kasta sig mot fönstret om man tror sig höra en bil
9. Information är makt
10. Det är nödvändigt att lyssna på nyheterna på radion, plus höra Ekot 12-25 gången per dag, och ändå dra igång elverket för att se på Nyheterna på tv:n klockan 18, 20 och 22.00
11. Det är okej att fuska när man lägger patiens (om ingen ser det)
12. Man kan bara spela Yatzy 3 omgångar på raken. Inte mer.
13. Man ska spela så många omgångar Poängpoker det behövs tills Farfar har vunnit
14. Man ska inte ge Farmor råd eller konstruktiv kritik när man spelar Yatzy
15. Man ska inte ta ner faster Anna från väggen
16. Man ska aldrig tro att man packade nog mycket snus
17. Ifrågasätt allting, alltid
18. Var säker på att när din 8-årige kusin lyckas uppfatta ett ord i ett Simpsons-avnsitt, och frågar dig vad det betyder, så är det 'Crotch'...
19. Var säker på att när du berättar för din 8-årige kusin att 'crotch' betyder skrev, så måste du också förklara vad det är...
20. Jag kan använda torktumlaren som nattlampa
// Magda
27 mars 2013
Pesach
Idag vaknade jag av farmors röst som kom svävande från en våning ner. Lämnade sängen med ett skutt som skulle gjort vilken idrottslärare som helst stolt, då jag kom ihåg att jag faktiskt hade planer idag, och att klockan inte var åtta längre.
In på affären, ut från affären och hem till farmor. Lagade en fläskfilégryta som vi ska äta i stugan i veckan. När jag hackade morötter kom farfar in i köket och såg på uppradningen av ingredienserna.
Han tittade på skärbrädan, sen på mig, sen på spisen och sade:"Jag har ju en bit suovas...".
Sen på Preem och tanka bilen med mor, när hon slutade jobbet. Hem, laga mat, äta mat. Gräva fram en väska ute i bodan, börja packa.
Ut och plocka påskris och pynta det.
Åker i morgon kväll till stugan, och blir där till nästa lördag. Troligtvis. Kanske. Det är det som är planen i alla fall. Kanske försöker jag skriva ett kort inlägg då och då, om jag har någon mottagning, och om jag känner att jag kan offra en bit av telefonbatteriet.
Påskris 1 - Björkkvistar dekorerade med färgglada fjädrar.
Påskris 2 - Extrem brist på Ica-kassar.
Påskris 3 - Äggstekt ris?
// Magda
In på affären, ut från affären och hem till farmor. Lagade en fläskfilégryta som vi ska äta i stugan i veckan. När jag hackade morötter kom farfar in i köket och såg på uppradningen av ingredienserna.
Han tittade på skärbrädan, sen på mig, sen på spisen och sade:"Jag har ju en bit suovas...".
Sen på Preem och tanka bilen med mor, när hon slutade jobbet. Hem, laga mat, äta mat. Gräva fram en väska ute i bodan, börja packa.
Ut och plocka påskris och pynta det.
Åker i morgon kväll till stugan, och blir där till nästa lördag. Troligtvis. Kanske. Det är det som är planen i alla fall. Kanske försöker jag skriva ett kort inlägg då och då, om jag har någon mottagning, och om jag känner att jag kan offra en bit av telefonbatteriet.
Påskris 1 - Björkkvistar dekorerade med färgglada fjädrar.
Påskris 2 - Extrem brist på Ica-kassar.
Påskris 3 - Äggstekt ris?
// Magda
Smakprov
Ljudet av en dörr som stängdes väckte mig.
Mitt huvud kändes tungt och jag var törstig. Min första tanke var att Alex hade
gått någonstans, men efter en sekund insåg jag att jag kunde känna hans värme,
höra hans tunga andetag. Jag stelnade till och började skanna rummet. Jag hörde
ingen rörelse, hörde inga fotsteg. Jag låg blick stilla och höll andan i en
minut, jag kände någonting annat nu, en slags vibration i luften. Mitt hjärta
började hamra ursinnigt, pumpade adrenalinet snabbt ut i min kropp och på
mindre än en sekund var jag uppe ur sängen. Jag vände mig mot spegelväggen med
spända muskler och ansiktet förvridet av ilska.
”Hur hittade ni mig?” Frågade jag min
spegelbild. Mitt spegel-jag började hånflina och dragen förvrängdes groteskt.
Ögonvitorna blev svarta, och ögonen ljust lavendelgråa. Mungiporna drogs upp i
ett vasst grin och blottade svarta tänder.
”Vi är alltid med dig, Victoris” svarade den hemska varelsen. Rösten var hemskare än jag kommit ihåg den, den var väsande, klar och i två stämmor samtidigt. Bas och sopran i en skräckinjagande kombination.
”Jag går inte under det namnet längre” svarade jag föraktfullt.
”Vi är alltid med dig, Victoris” svarade den hemska varelsen. Rösten var hemskare än jag kommit ihåg den, den var väsande, klar och i två stämmor samtidigt. Bas och sopran i en skräckinjagande kombination.
”Jag går inte under det namnet längre” svarade jag föraktfullt.
”Men det är så vi känner dig, det är så vi
hittar dig” varelsen började skratta.
”Försvinn från mitt liv, vi är klara. Ni fick
allt ni ville ha, ni fick allting jag lovade er och mer därtill.”
”Men vi är kvar, allihop.” Varelsens grin blev
bredare och en väsning av fasa undslapp mig.
”Allihopa?” min röst var inte mer än en
viskning. Jag försökte samla mig, jag väntade en stund tills jag var säker på
att min röst var stabilare. ”Vad vill ni ha?” Varelsen skrattade ännu högre,
jag tittade skrämt mot Alex, men han sov fortfarande djupt.
”Vi vill ha tid såklart. Det har gått tusen år
sedan sista gången någon släppte över oss, och vi vill passa på att njuta.” Min
hjärna arbetade snabbt.
”Familjerna i Egypten?” Varelsens
ansiktsuttryck förändrades snabbt. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott
att det var skuldkänslor.
”Det var en olyckshändelse!” Väste den till svar. ”Det
är våra allra yngsta, dom kan inte kontrollera sig lika bra som oss andra. Jag
ber om ursäkt å deras vägnar, Victoris.””Jag vill inte höra det namnet sade jag!” Jag tänkte efter en stund. ”Jag vill ha ditt ord på ditt egna liv att det inte blir några fler dödsfall.” sade jag bestämt. Jag tog fram den lilla fickkniven jag införskaffat. ”Och om ni inte lyder kommer det att bli med ditt liv du betalar. Glöm inte att jag kan hitta er också. Ta bara det ni behöver och ingenting annat.” Jag fällde ut kniven och tryckte spetsen mot min fingertopp, en mörk droppe trängde fram. ”Glöm inte att ni fortfarande går under mitt kommando.” Jag ritade en cirkel och ett sträck i blod på min vänstra handrygg. ”Ni får två år. Inte en minut till.” Varelsen gav mig sin skräckinjagade version av ett leende och lade genast sin hand mot glaset. Jag lade min hand mot den och mumlade ett svagt ’Nahaash panthrûm’. Glaset böljade och märket jag nyss ritat på min hand satt inbränt på varelsens handflata. Den bugade och plötsligt såg jag bara mig själv i spegeln.
Ett stycke från det jag skriver på,
som jag hoppas ska bli långt nog att kallas bok.
Om jag fortsätter skriva i samma takt
så väntas den vara klar om ungefär 163 år.
// Magda
Jarre
I kväll sitter jag i en stuga
någonstans ute i skogen
Månen lyser upp den annars
så kolsvarta natten
Det är en sak man inte riktigt
kan förstå
om man inte sett det;
Hur mörkt det faktiskt blir
och hur starkt månen kan lysa
Farmor pratar med sin syster
i telefon
Systern befinner sig endast
sex mil borta
Men det skulle lika gärna
kunna vara en evighet
Ett ljusår
Kanske två
Dagarna här består av
vedhuggning, snöskottning, eldning
Hugg med yxa genom den
metertjocka isen
För vatten
Eld
för ljus och värme
Jag kallar det att
komma hem
till evigheten
att komma hit
Till denna plats
där mina förfäder fötts
växt upp och dött
Till detta land
som en gång
ska bli mitt
Jag pratar med fåglarna
det gör jag alltid
Men här uppe så lyssnar de
De tittar på mig
med undrande blick
där de sitter
ett par meter ifrån mig
Jag följer spåren efter haren
ser att räven gjort detsamma
Räven hoppar skrämt in i skogen
när vi kommer
Jag ber om ursäkt
Här hemma i evigheten
lägger sig ett underligt lugn
över mina sinnen
Huvudvärken släpper
stressen klipps av
och jag kommer ihåg
min barndoms oskyldighet
Här finner jag vila
I skuggan av fjället
Fjället jag härstammar från
Där jag en gång
ska gå genom skogen
tillsammans med de mina
Mitt blod,
mitt arv.
någonstans ute i skogen
Månen lyser upp den annars
så kolsvarta natten
Det är en sak man inte riktigt
kan förstå
om man inte sett det;
Hur mörkt det faktiskt blir
och hur starkt månen kan lysa
Farmor pratar med sin syster
i telefon
Systern befinner sig endast
sex mil borta
Men det skulle lika gärna
kunna vara en evighet
Ett ljusår
Kanske två
Dagarna här består av
vedhuggning, snöskottning, eldning
Hugg med yxa genom den
metertjocka isen
För vatten
Eld
för ljus och värme
Jag kallar det att
komma hem
till evigheten
att komma hit
Till denna plats
där mina förfäder fötts
växt upp och dött
Till detta land
som en gång
ska bli mitt
Jag pratar med fåglarna
det gör jag alltid
Men här uppe så lyssnar de
De tittar på mig
med undrande blick
där de sitter
ett par meter ifrån mig
Jag följer spåren efter haren
ser att räven gjort detsamma
Räven hoppar skrämt in i skogen
när vi kommer
Jag ber om ursäkt
Här hemma i evigheten
lägger sig ett underligt lugn
över mina sinnen
Huvudvärken släpper
stressen klipps av
och jag kommer ihåg
min barndoms oskyldighet
Här finner jag vila
I skuggan av fjället
Fjället jag härstammar från
Där jag en gång
ska gå genom skogen
tillsammans med de mina
Mitt blod,
mitt arv.
// Magda
26 mars 2013
Ett gäng bra bloggar
Tänkte rekommendera en riktigt bra blogg i förra inläggets slut, men kom på att jag skulle ge er något bättre!
Ett blogginlägg med bloggar! Flera bloggar! Länkar till bloggar på bloggsidor i ett blogginlägg i en blogg. På en bloggsida. Eller hur det nu var, vise versa och så vidare.
Hur man än ser på det så har ordet 'blogg' tappat all mening.
Från min synvinkel: franminsynvinkel.blogspot.se
// Magda
Ett blogginlägg med bloggar! Flera bloggar! Länkar till bloggar på bloggsidor i ett blogginlägg i en blogg. På en bloggsida. Eller hur det nu var, vise versa och så vidare.
Hur man än ser på det så har ordet 'blogg' tappat all mening.
En dag till: endagtill.blogg.se
Bittra Bob: bobcircus.blogg.se
Från min synvinkel: franminsynvinkel.blogspot.se
// MagdaEn tisdagskväll
Sitter vid min dator och målar naglarna i en knalligt orange nyans, ni vet, på grund av någon slags anledning som eventuellt inte existerar. Jag tycker inte om nagellack. Alls. Men man måste ju göra någonting. Tydligen.
Jag har tänkt försöka börja om med detta förbannade bloggandet igen.
Jag tycker ju om att skriva, så en blogg borde ju inte vara så svår att hålla efter. Kanske.
Jag vet ju att jag har minst två trogna läsare, det vill säga jag har två stycken som går in och läser om jag säger åt dem att göra det. Bara det är ju anledning nog att skriva.
För att hjälpa mig själv på traven så har jag polckat (ja kära dator, jag ser att jag skriver fel) *plockat fram en gammal dagbok från en cirka sjuttonårig Magda (nejnej dator, inga röda streck här, det är mitt namn), slitit ut de åtta sidorna jag lyckades plita ner under ett helt år och tänker bära runt den, för att kunna skriva ner alla de mer eller mindre briljanta tankarna jag får ett par-tre gånger om dagen.
Expect greatness from here on out!
// Magda (med rött streck under)
Jag har tänkt försöka börja om med detta förbannade bloggandet igen.
Jag tycker ju om att skriva, så en blogg borde ju inte vara så svår att hålla efter. Kanske.
Jag vet ju att jag har minst två trogna läsare, det vill säga jag har två stycken som går in och läser om jag säger åt dem att göra det. Bara det är ju anledning nog att skriva.
För att hjälpa mig själv på traven så har jag polckat (ja kära dator, jag ser att jag skriver fel) *plockat fram en gammal dagbok från en cirka sjuttonårig Magda (nejnej dator, inga röda streck här, det är mitt namn), slitit ut de åtta sidorna jag lyckades plita ner under ett helt år och tänker bära runt den, för att kunna skriva ner alla de mer eller mindre briljanta tankarna jag får ett par-tre gånger om dagen.
Expect greatness from here on out!
// Magda (med rött streck under)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)