7 maj 2013

Jag vill inte vilja gömma mig.

Nu för tiden går det knappt en dag utan att någon frågar mig vad jag gör nu, och/eller vad jag ska göra senare.
Det känns lite som när man var i sjuårsåldern och fick frågan "Vad vill du bli när du blir stor?". Men nu är det snarare "ÅH HERREGUD VAD SKA DU GÖRA MED DITT LIV?!" De har panik, och jag känner mig likgiltig.

Mitt liv är det som händer precis just nu.
När jag sitter här vid min dator.
När jag går och lägger mig på kvällen/morgonen/mitt på dagen.
När jag vaknar vissa dagar och överväger att kväva mig själv med kudden, hellre än att kliva upp och möta världen och samhället, och dess förväntningar på mig, ännu en gång.

Men jag har insett att ingenting av det betyder någonting.
Inte i min värld.
Jag må vara en fjantig romantiker, en simpel visionär, en hopplös dramatiker och har nog en orealistisk syn på världen och människorna som den innehåller.
Men i min värld, där kan en sådan simpel sak som ett samtal mellan två vänner vara så vackert att jag blir illamående.
En intensiv diskussion som leder till bråk, mellan två människor som älskar varandra, är vissa dagar mer än jag kan tåla.
Människans stupida försök till att finna mening i saker andra säger och gör är vissa dagar skrattretande, och vissa dagar sorgliga.

Jag har nog helt enkelt inte nog förstånd, eller kanske för mycket förstånd. För jag kan inte leva i en värld där pengar betyder allting. Jag kan inte det.

För mig spelar det ingen roll, för i min tidigare nämnda värld, där finns inte begrepp som pengar. Makt, heder, stolthet och fördom är flyktiga, och har ingen inverkan på våra liv. Vi tänker på välmående för andra först, och klär våra avsikter i ord som vänskap, kärlek och respekt.
Vi hjälper dem som behöver det, och vi gör inte saker för att vi tror att det är rätt. Vi pratar om saker som vi upplever dåliga, och vi löser problemen tillsammans, och ingen blir någonsin lämnad utanför.
Ingen behöver vara rädd för att gå till skolan, och ingen behöver vara rädd för att gå hem.
Där finns ingenting man inte vågar säga, alla vågar fråga, och aldrig någonsin så ska en människa plågas av utanförskap på det sättet som så många gör i er värld.

Ta det från någon som grät innan varje skoldag i sex års tid, er värld är en hemsk värld. Men den behöver inte vara det. Vi har nog bara glömt vad som är viktigt.
Människorna i våra liv är det som spelar roll.
Skit i resten.

Men när jag försöker få fram denna vision så får jag en klapp på huvudet och en blick som säger "Lilla vän, låt nu oss vuxna sköta detta, vi som vet." Och sedan den tröstande meningen: "Ta nu för fan och skärp dig och börja tjäna pengar".

Så det är nog inte så underligt att jag skapar mig en egen värld.
Och dit tänker jag åka nu.


// Magda



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar