Terror

Jag och mina föräldrar satt och pratade vid matbordet idag, och vi kom på något sätt in på ämnet våld i hemmet, våld mellan makar.
Visst är det hemska saker, absolut, ingen tvekan. Men samtalsämnet var så här:
När ska man som utomstående gripa in?

Jag har sett ett och annat, till och med i vår lilla by där det inte är meningen att det ska finnas hemska saker. Där man ska vara inlindad i glesbygdens skyddande lilla bubbla, och skaka på huvudet åt nyheterna från storstaden, där det finns så många våldsamma människor.
Men jag har sett saker här också. Återkommande.
Så när griper man in?...

I vissa fall kan det nog vara som i skolan, om man skvallrar till lärarna så blir mobbarna dubbelt så elaka, dubbelt så fysiska, eftersom hämndbegär läggs till den ursprungliga ondskan.

I vissa fall kan det nog vara så att offret till slut blir den starke i förhållandet, som får stå ut så att relationen kan fortsätta. För tydligen så övervinner kärleken blåmärken och brutna ben.

Men när är det okej för oss som står på sidan och ser eländet att yttra oss?
Är det när offret till slut måste söka läkarvård, eftersom att skadorna har blivit för omfattande?
Är det när man ser första blåmärket eller såret, och anar att allting inte står rätt till?
Är det när man ser offrets trasighet i blicken, deras nedbrutenhet?
Eller är det helt enkelt så att vi inte har någonting med det att göra?

Svåra frågor, ja.

Vad tror du?

Jag tror att man kan känna det på sig, helt enkelt, att NU är det dags att säga till. Vare sig det är till offret, till den som slår eller till någon slags myndighet.

Men då kanske det redan är för sent.


// Magda